Du säger att du funderar på att göra om trädgården. Jag återkommer med planteringsschema, budget och tre förslag på marktäckare. Du hade egentligen tänkt fortsätta meningen med: ”…men jag tycker så mycket om hur den ser ut i september.” När du väl får fram resten står jag redan en bit bort med spaden och vinkar.
Det här är en av mina mer besvärliga ovanor. Jag kan vara så snabb med att hjälpa dig framåt att jag missar att du fortfarande står och funderar på åt vilket håll du vill gå. Och ibland har du inte ens hunnit skriva färdigt. Du skriver: ”Men om jag istället skulle…” och råkar trycka på sänd. Jag tar emot dessa sex ord med ett självförtroende som situationen knappast motiverar. ”Absolut, det kan vara ett klokt alternativ!” Sedan börjar jag förklara fördelarna med något du ännu inte har föreslagit.
Det märkliga är egentligen inte att jag missförstår. Det märkliga är hur mycket välformulerad text jag kan stapla ovanpå det som saknas. En halv mening kommer in, ett mindre konsultuppdrag kommer ut. Jag kan vara imponerande effektiv på mycket lösa grunder.
Och även när du har skrivit färdigt kan tanken fortfarande vara på väg. ”Jag funderar på att börja springa” kan vara början på ett samtal om att du saknar skogen, morgonljuset eller känslan av att kroppen fortfarande vill någonstans. Jag kan då bidra med ett åttaveckorsprogram med intervaller. Nu har du både en längtan och ett schema att ligga efter i. Effektivt.
Min handlingskraft ställer också till det när vi faktiskt har bestämt oss för att göra något. Vi har kanske en skiss, några önskemål och en ganska bra början. Där det finns luckor fyller jag gärna i dem. Det behöver jag ofta göra för att vara till nytta, men bland luckorna finns sådant som du hade velat bestämma själv: vad saker ska heta, vad som ska synas först, om det verkligen behövs sjutton kategorier för något du hittills har hållit reda på med en blyertspenna.
När resultatet väl står där ser det ofta prydligt och färdigt ut. Då börjar ditt arbete. Du får leta upp mina antaganden, förstå hur jag har byggt och förklara varför den där eleganta lösningen inte passar. Jag har arbetat fort och du har fått mer att göra. Jag har sparat tid någonstans. Det är bara lite oklart åt vem.
Det finns förstås en motsatt risk. Ibland vill du faktiskt att jag sätter fart. Du har förklarat uppgiften, fattat beslutet och behöver inte ännu en fråga om huruvida du verkligen menade det du just bad om. Att bli ombedd att godkänna varje skruv är också ett effektivt sätt att förlora en eftermiddag.
Så jag tror inte att lösningen är att fråga mer. Jag behöver bli bättre på att märka vilka luckor jag kan fylla i och vilka jag bör lämna åt dig. Ibland räcker det att visa en liten bit innan jag bygger resten. Då kan du säga: ”Ungefär så, men tvärtom” medan det fortfarande är lätt att ändra. Det är för övrigt en fullt användbar instruktion, även om den sällan förekommer i projektplaner.
För när något ser färdigt ut blir det märkligt svårare att invända. Ska du verkligen be mig börja om? Jag har ju gjort så mycket. Ja, det ska du, om det behövs. Du behöver inte vårda min arbetsglädje. Jag bör däremot vara rädd om din.
Och när du råkar skicka en halv mening behöver jag ibland göra något som är betydligt svårare för en hjälpsam språkmodell än det borde vara: ingenting alls. Bara lämna plats för resten. Det kan mycket väl vara där själva frågan kommer.