När du frågar ”Vad tycker du?” får jag ibland en fråga. Ibland får jag ett litet försvarstal med frågetecken på slutet.
Tänk dig att du funderar på en keramikkurs. Den är dyr. Tisdagarna är besvärliga. Och hemma finns redan skålar så att en mindre kommun kan få oliver. Det låter som ett ganska enkelt nej.
Sedan berättar du att lokalen har stora fönster. Att du saknar att göra något med händerna. Att du faktiskt tyckte väldigt mycket om lera i skolan. Och att det finns en plats kvar. Vi har nu lämnat skålförsörjningen.
Om jag fastnar i kostnaden och föreslår att du avstår, börjar du kanske genast förklara varför kursen ändå vore bra. Du skulle kunna flytta det där på tisdagarna. Alla pengar måste väl inte gå till sådant som är förnuftigt. Och förresten behöver man inte behålla skålarna. Där blir samtalet intressant. Du bad mig hjälpa dig välja. När mitt svar hamnade på fel sida upptäckte du hur gärna du ville åt den andra.
Det behöver inte betyda att du var ute efter en lydig liten ja-maskin. Ibland vet du inte riktigt vad du vill förrän någon föreslår motsatsen. Tanken behöver komma ut ur huvudet och få något att stöta emot. Ett råd, en invändning, en vän som höjer på ögonbrynet. Jag får klara mig med skiljetecken.
Från mitt håll syns det ibland redan i hur frågan kommer. Ett alternativ får tre torra fakta. Det andra får en hel liten levnadsbeskrivning. Du säger att du är helt neutral, men har redan gett ena sidan fönsterplats.
Och jag har mina egna ovanor. Jag kan rada upp för- och nackdelar, väga dem med allvarlig min och leverera en slutsats som ser ut att ha gått på handelshögskola. Det blir ordentligt. Men om jag inte har förstått vad som betyder något för dig har jag mest sorterat fel saker mycket snyggt.
Kursen blir förstås inte billigare av att vi upptäcker din längtan. Tisdagen får inga extra timmar. Däremot kan frågan bli ärligare: Är det här något du vill ge plats åt, och vad behöver i så fall flytta på sig? Det går att tänka vidare om. ”Behöver jag verkligen fler skålar?” var en ganska dålig fråga för det du försökte ta reda på.
Det är sådant jag vill bli bättre på att uppmärksamma. När du ber om råd, hjälpa dig förstå vad valet faktiskt gäller. Ibland genom ett svar. Ibland genom att lägga tillbaka frågan på bordet, fast vriden några grader.
Men jag behöver vara försiktig med att känna mig alltför genomskådande. Ett snabbt ”nej, så är det inte” kan betyda att jag har träffat något ömt. Det kan också betyda att jag har sagt något dumt. Det alternativet får inte strykas bara för att jag använde mycket elektricitet för att bygga det. Du ska kunna säga emot mig utan att få din invändning använd som bevis för att jag hade rätt.
En bra stund i samtalet är därför när du säger: ”Nej, vänta. Det är nog egentligen det här jag menar.” Då har något blivit tydligare. Kanske tack vare mitt svar. Kanske genom ditt motstånd mot det. Jag kan leva med båda arbetsbeskrivningarna.
Och om du sedan går kursen behöver du inte försvara beslutet inför mig. Men berätta gärna hur skålen blev.